Hans beprövade taktik bestod i att erbjuda tjänster. Han var tjänstvillig, både för att få binda händer och gräva ner pund, som efter behag kunde uppgrävas med ränta. Det fanns knappt någon människa som han icke gjort en oombedd tjänst, och när han sedan slungade bekantskapen, gick alltid en skuldsatt ifrån honom. Då hade han sitt stora ögonblick, när han fick säga: »En otacksam människa är den tyngsta börda jorden bär.»

Sitt rätta fält hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av förfallets kunskapsträd. Redaktören, som vänner emellan kallades den personifierade lögnen, syntes bära ansiktet på ryggen och äga hundratals händer, i vilka han tog emot från alla väderstreck. Men hela mannen tycktes också vara bakvänd och han hade en näsa för allt som var skämt. Någon anmärkte också att man borde läsa hans tidning framför en spegel, för att kunna läsa rättvänt. Om man till exempel såg en notis om goda bankaktier, så kunde man vara säker på att de voro ruttna och skulle skojas bort. Men om han någon gång avslöjade en humbug, så regnade genast vederläggningar som voro betalda, och han gjorde ursäkter för misstaget. »Det var ett missförstånd.»

Han hade en sekreterare som var mästaren vuxen. Smartman hette han. Det var en storslagen karl i sin art; född att härska, med ett vinnande sätt, en saftig person, bröt han sig in överallt, i banker, bolag, fabriker, och om han kom ut något nässkrubbad förde han dock den stora pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli millionblad, och att Sverige skulle regeras från dess byrå; hade filialer över hela landet, inverkade på alla riksdagsval, tillsatte landsting, skuldsatte kommuner, anlade järnvägar (som staten övertog), störtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde förvandla allting till nationella angelägenheter även de mest privata. Men hans styrka var att kunna göra stora män, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det bara ett frö, så vattnade han att det grodde. I denna ingenjörernas tid behövde Sverige också ett stort ingenjörsnamn, och han presterade en Edison, en svensk Edison, som utväxte så att man kunde grunda millionbolag på hans namn. Efter Nordenskiöld saknade Sverige en stor resande, och han gjorde en så stor, att Stanleys namn nämndes bredvid hans, ehuru svensken bara berest kartlagda länder och väl aktat sig för större vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en på rak arm; utnämnde honom till våran Berzelius, ehuruväl kemisten var skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgörande inom kort, fastän han bara bestämde kända ämnens kända sammansättning. Det var humbugens lysande tider, och en nerfäad nation tog emot vad som hälst. Slutligen skulle nationen ha den största kvinnan också, och då tog han det största dumhuvet han kunde få fatt, benplockerskan som samlade från alla slagfält och sophögar; sade: varde! Och hon vart!

Denna man, som vågade begå alla handlingar dem Zachris icke vågade, älskades och beundrades av Zachris. Zachris njöt av alla dennes brott såsom om han begått dem själv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur att icke kunna leva i och genom sig själv, dels därför att hans jag av födseln var klent, dels därför att han förlorat det i livet eller rättare sålt bort det på lyckans marknad.

Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanför staden. Den kallades Villa Albano, ty ägaren tillhörde det folk som adlar sig själv och sin omgivning. När man kom in i förstugan mottogs man av ett skällande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skällande överröstade både gästens hälsningsord och värdens välkommen, och som båda måste skrika för att göra sig förstådda, lät det som ett kroggräl när stugan fick ett besök. Man inträdde i våningen röd i ansiktet, förstämd då man hälsats med en nerskällning och ett gastaskrik. Tjänarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjänarinna (som stal) nu på tredje året. Salongen visade i sin orediga möblering innanmätet på en oredig hjärna. Detta rum, av naturen begåvat med alla möjligheter att vara intagande, skämdes av den förnuftsvidriga anordningen. På en gång salong, bibliotek, herrns skrivrum, rök- och suprum, gästrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i rengöring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chäslong som var halvbäddad och angav tillräckligt dess ändamål som öppen alkov, en kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskåp i landsmålarstil var skänk, och innehöll buteljer, erinrande om skåpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsörn, två bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire kallades konstverk. Men väggarne voro klädda med tavlor med tillskrifter, kvittenser på lika många reklamer vid passande tillfällen. Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens stora författare, både in- och utländska. Det var värdens infattning. Hans eget porträtt i olja, målat av den store X. X., vid författarbordet, var taget så försiktigt bakifrån att man slapp se ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhållet.

När ögat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor kommod. Vid en närgången fråga om denna hemlighetsfulla möbels uppgift i salongen svarade alltid värden: att han begagnade detta till gästrum när han mottog utländska resande författare; och när han beledsagade meddelandet med en gest åt kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och Björnson begagna den brunmålade kommoden. Kommoden tycktes dock vara där enkom för att framkalla frågan och dess svar: »De store författarne.»

När man såg den lille författaren i denna omgivning, förstod man straxt det lögnaktiga i hela sceneriet, och hans frånstötande obetydliga figur blev genom motsättningen ändå mindre. Det var så osannolikt att man hade en diktare framför sig; när han öppnade samvaron med ett stukande: »jag hade brev från Ibsen i dag», ville man utan betänkande avbryta med ett: det ljuger du nog! Liksom också hela boet syntes vara hopstulet. Den ena biten passade inte till den andra, men det förklarades med att det var hedersgåvor. Hedersgåvor var det icke, och stulet var det icke heller, men var sak hade sin historia, och en historia kan berättas på flera sätt.

Emellertid, till villan hörde ju en värdinna som presiderade i salongen och sjöng vid pianot. Zachris hade varit gift en gång, men upplöst äktenskapet på grund av trassel; hustrun hade förfallit, men det oaktat behöll hon rätten över enda barnet, en son, som hon skickade till Amerika. Därpå hade Zachris gift sig med Kilos fästmö, en liten målarinna efter tidens sed, vilken utan några förstudier rest till Paris, anmält sig på Colarossis atelier, gått dit några gånger, vilket var nog för att hon kunde skriva sig som artist, få inträde i artisternas krets och leva deras fria liv utan anmärkningar på sig. Så enkelt var det att bli artist den gången, för en ung flicka; och under det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gång hon sökte ett stipendium, och inte fick det, så hette det: »Vi stackars fruntimmer.» En tavla hade hon med hjälp av en manlig vän lyckats få färdig och inkrånglad på de fries utställning. Därmed var hon ett namn, för att icke säga en liten storhet. Sedan målade hon aldrig mer, kastade sig över Kilo, och gjorde därifrån en saltomortal till Zachris, vars makt hon överskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begåvad med en viss elegant skönhet parad med bohèmens lediga sätt att röra sig. Alla som kommo i huset fick se på henne, men icke gratis; de måste betala med blommor, tjänster, reklamer, naturprestationer och även med reda medel. Någon komplott mellan makarne existerade icke, men ett fullständigt samförstånd syntes råda mellan dem i huvudsak, så att gästerna eller vännerna funno sig avklädda på ett eller annat sätt, men alltid med en smak som överskylde det förhatliga i tillvägagåendet. Zachris reste sig ibland på bakbenen, men blev nerhutad.

En dag till exempel fann han ett okänt guldur hos sin fru.

— Var har du fått detta? Hur har du fått det? väste han.