— Jag bad att få’t och så fick jag det av Ville.
— Var han nykter då?
— Visst var han det!
— Han kunde väl inte säga nej! Men tänk om han ångrar sig.
— Vad rör det dig?
— Det går på min ära, om du tillåter dig en handling som i sig själv är oskyldig.
— Nej, men på min.
Zachris’ Jenny var en frigjord kvinna, alltså en furie för sin man. Och när hon genomskådat hans papper, och sett att han icke var så aktad och mäktig som hon trodde, så beslöt hon att slunga honom. Men det var icke så lätt. Zachris hängde sig fast, sög sig fast, tiggde sig kvar, löste sitt huvud med dess vikt i guld.
Och när slutligen intet annat hjälpte, narrade han henne i grossess. Hon ville nämligen inte ha några barn, och hade därför tagit löfte av mannen. Han bröt löftet, ljög, och så var hon fast. Detta betraktade hon som ett nidingsdåd, detta att han fullgjort sin äktenskapsplikt, och han fick se på Medusas huvud i nio täta månader. Han mutade med blommor, ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo, förre fästmannen, var fredsmäklaren och avledaren, men även gisslet. Jenny, som behållit hans vackra ringar, började nu bära dem. Kilo läste högt för henne, bar hem romaner, spelade luta, små melankoliska spanska bitar från mohrernas tidevarv.