Zachris väckte nästan medlidande där han satt som stum person åhörande Jennys öppna bekännelser i Kilos närvaro.
Så här kunde en scen avspelas mellan de tre.
— Ja, sade Jenny, jag var ett nöt som inte tog dig, Kilo. Det hade varit annat det. Men skulle Zachris dö en gång, så vet du var du har mig!
Zachris tuggade en femtonöres-Hirschsprung, som tycktes vara för stor för honom; log humoristiskt med mustaschen, men grät whisky med ögonen.
Kilo låtsades icke höra, utan spelade och läste.
Jenny fortsatte sitt furievärv.
— Jag bär dina ringar, Kilo, för du var min första kärlek, och blir min enda! — Hörru vad har du givit för den här rubinen?
— Inte säger man sådant, svarade Kilo blygt.
— Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den här knöln! Tänk att gå och bära den här oxens unge! Jag skulle ha lust att dränka’n, för att han kommer väl till världen med glasögon, buk och en femtonöres i mungipan.
Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung så att läpparne svällt upp, torkat och blivit bruna av sås och tobaksflagor. Han såg inte trevlig ut, ty han funderade på en ny hämnd: att immer badd narra henne i grossess.