Som målarinna hade Jenny aldrig haft någon framtid, men Zachris fick ändå höra dag ut dag in, att han förstört hennes framtid. Slutligen kom barnet, men då hade Zachris förlorat allt medlidande så att han riktigt njöt av hennes plågor.
Han stod i ett rum utanför; och när hon skrek, så lät det icke som av smärta, utan av ilska, av raseri, att någon vågade göra henne illa. Det ingen annan hade vågat, det vågade den ankommande fulingen. Han var ful, och modren ville inte se honom. Men när han vuxit något, behandlade hon honom skämtsamt, föraktligt, så att gossen växte upp till humorist. Vid två år kunde han svära och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med far och mor, och intervjuade dem alltid med ett »hörru». Han mottog gästerna med okvädningsord; lyssnade på föräldrarnes samtal och röjde alla deras hemligheter. Men han tiggde även pängar av husets vänner och gömde i en sparbössa.
Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som klådde honom redan i vaggan.
Zachris i sin rol av självförgyllare, adlade dem genast vid födseln; förespådde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier. De kunde allting, gjorde uppfinningar på elektriciteten, skrevo, målade, skulpterade, spelte teater; men att läsa rent, skriva och räkna kunde de inte lära sig; gå i skolan ville de inte, och när de inte ville, så blev det ingenting av. Det var modärna andar.
Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem hon hetsade på fadren. Hetsningen bedrev hon på många sätt, men det mest djupgående var att lära pojkarne kuggfrågor, med vilka fadren stukades vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans födelseår det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp ämnet, ställde sig okunnig, begärde upplysning av fadren, och när han icke visste årtalet, släpptes pojkarne lösa på drevet, och fadren stukades. Denna oskyldiga lek kallades att »äckla gubben». Men gubben kände sig smickrad av att ha fött underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne till att hetsa främmande. All ondska som sköna Jenny renodlat hos Zachris, och som han icke vågade lämna av på sin härskarinna, kastade han opp på sina vänner, skjutande skuld och ansvar på sina två stövare, som ju voro oansvariga, emedan de icke förstodo vad de sade eller gjorde.
FJÄRDE KAPITLET.
Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat, om han icke ägt några fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum att fylla och hans mottaglighet var obegränsad. Han åt människor, åt till sig deras färdigheter, åt upp sig på främmande förmögenheter, och hade en förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras kalvar, så att han förväxlade sin person med andras. Läste han en bra bok, trodde han sig ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande läraren på ett behagfullt sätt, förintande mönstret, så att man fick intrycket att Zachris var visare än den vise. I det fallet var han en hexmästare. Men han kunde även »trolla med truten». När någon sade en djupsinnighet i ett sällskap, fångade Zachris genast upp tanken, förstörde den naturligtvis genom att berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten, och vid samtalets slut satt man med Zachris’ anekdot i halsen och hade glömt djupsinnigheten. Ville någon beklaga sitt missöde hos Zachris, så hörde han gärna, men begagnade den andres sorg för att få bära fram sin, som naturligtvis var den större; och slutet blev att Zachris mottog trösten som han väntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till ett propos för sig, till en uppslagsända för sin härvas utredande. Intet kunde växa och trivas i hans närhet, ty han röck opp groende frön, och åt dem. Han förvandlade därigenom det mest spirituella sällskap till en samling stumma åsnor, som icke visste vad de skulle säga. Men just genom detta fick han den falska föreställningen att alla voro dumma utom han; och i sin blindhet såg han icke hur man log åt honom. Han tog tystnaden som underkastelse, och den som böjde sig, älskade han, kallade sin »snälla vän», beskyddade, erbjöd sin tjänst.
— Här ä vi bara vänner, brukade han säga, ovetande om att han ingen vän ägde.
Man kom tillsammans hos honom som på en krog, där man träffade varandra, men han trodde sig vara chef, och kunna »samla män». Han menade sig hålla litterär salong, men det var bara en klubb, där man icke blev utkörd klockan tolv.
Man förlät Zachris mycket därför att han levde i Jennys helvete; och ehuru man visste att tålamodet fördraga allt av henne, icke var någon dygd, utan en ren nödvändighet, hyste man ett visst medlidande som icke var långt från ömkan. Men han fördrog allt endast för att få behålla sin furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bära i sin fåfängas gränslöshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke så lätt för honom. Varför Jenny stannade, berodde av en medfödd lojhet och av vissa hemligheter makarne ägde tillsammans kanske av den natur att de icke kunde skiftas utan fara för båda.