Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar på en gång, men den längsta satt fast på Falkenström. Denna man var det största namnet i samlingen. Flott, sorglös, oberoende, obekymrad om ära och socialt anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade först sökt kväva honom mellan kuddar, men när det misslyckades beslöt han beskydda honom. I beskyddet låg dock en diktad överlägsenhet, som först avskrämde Falkenström, och fick honom att gömma sig med sin fru på en lantgård han ärvt. Utan att begära lov eller underrätta i förväg slår sig Zachris ner på en gård invid, och dyker oförmodat upp låtsande angenäm överraskning att se vännen »också» bo där.

Falkenström ämnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns sinne, naturligtvis bara som vän, ty några fordringar som Don Juan kunde han icke ställa på sig. Frun blev intagen för Zachris och det hjälpte icke att Falkenström varnade henne.

— Å, han är så snäll! sade hon. Han talar alltid väl om dig, men du talar alltid illa om honom; det är därför att han är bättre än du.

Zachris inträdde i makarne Falkenströms liv som en räv inträder i ett hönshus. Och han begagnade den välkända metoden att låna frun böcker, böcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vågade säga. Där stod skrivet att alla äkta män voro tyranner, och att alla kvinnor voro änglar och martyrer; där stod skrivet alla dessa lögner som under en pervers tid kläckts ut av förfallna män. Med den påföljd att Falkenström satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru Falkenström.

Falkenström rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, åt hans mat, mjölkade hans kor, skördade hans åker, körde med hans hästar och plöjde med hans kalv framför allt, så att äktenskapet upplöstes.

Nu hade emellertid åren gått och läget blivit förändrat: Falkenström som av liv och erfarenheter stannat vid »Die grosse Verachtung» söktes alltjämt av Zachris, och återknöt vid det gamla umgänget. När hans vänner frågade honom hur han kunde umgås med Zachris, svarade han: Om jag vore kinkig, med vem skulle jag då umgås? Zachris är ju dock en människa.

Men Falkenström sökte huset mera för fruns skull och för de människor han råkade där; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande kavaljer. Zachris vågade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade löjet mest av allt, och han var för övrigt så egenkär att han tog åt sig den hyllning man ägnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkåhls sista spökdiné. Det skulle bli enskild bolagsstämma hos Lars Petter Zachrisson, där det nya företaget Sverige, tryckeri- och tidningsbolaget, komme att bli föremål för överläggningar. Detta bolag hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera Sverige från Stockholm, och genom upprättande av filialtidningar döda hela landsortspressen, samt behärska landstings- och riksdagsmannavalen. Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar och supéer glödgade hjärna trodde på företaget. En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att få bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färg, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande av andras meningar.

Företaget var börjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot Stockholm och mot detta försök till envälde. De få som mottagit den nya tidningen märkte nämligen så småningom att de levde i en drömvärld, där allting var baklänges, förfalskat, förgiftat. Icke så mycket av vad som stod i tidningen, utan av vad som icke stod där. Doktor Borg till exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och höll tidningen. Efter någon tid mötte han sin vän David på gatan, erinrade sig dennes bullrande bana i riksdan, rök på honom och frågade:

— Hur är det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?