Doktorn abonnerade straxt på en annan tidning och fick se att han levde i en helt annan värld än den han drömt; att det fanns andra människor av stort värde som arbetade och verkade och dem han icke kände. Han hade andats lögn och fått synen förvänd. Då beslöt han skaffa bevis på Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i det tysta, tills han fått ihop en vapensamling av förkrossande art.
Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenström hos Zachris, alla i väntan på bolagsstyrelsens ankomst.
Zachris som motsåg en storm och icke hade rena papper begagnade Falkenström som kraftkälla; och genom att kliva på honom kavade han sig opp till en viss självkänsla som eljes skulle ha svikit.
Falkenström, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen höll sig upprätt, stående, emellanåt marscherande på golvet. Elektriska lampans gröna kupa speglades i hans glasögon och bildade två rörliga smockor, som dolde ögonen. Mannen tycktes född med glasögon, ty ingen hade sett hans blickar, troligen därför att de onaturligt stora ögonen, två halvlegade ankägg, alltid voro blodsprängda av whisky och gula av tobak och raseri. Och när han någon gång torkade brillorna, lutade han ner huvudet för att slippa visa själens speglar. Någon hade velat förklara den obetydlige mannens inflytande på människor, därmed att han hypnotiserade dem med glasögonen och tungan, samt förstod ingiva förtroende med sitt landsmål som var en Pickles från Dalarne, Jönköping och Skänninge.
Det såg verkligen ut som han gav en hypnotisk séance i detta ögonblick; men Falkenström hörde icke på honom utan satt och tänkte ut sista kapitlet i sin roman, låtande Zachris stå modell utan att veta det.
Zachris hade börjat med »lejonhuden» det vill säga skildrat sitt första möte (och sista) med Maupassant.
— Då sa jag: mon cher ami …
Falkenström som hört historien tio gånger, och icke vågade se på de gröna glasögonen av fruktan att somna, vände sina blickar på talarens klockkedja, vilken hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot horisontalplanet. Zachris sköljde nu strupen med en ny whisky, åtföljd av takdropp från mustascherna, vilka så väl dolde munnen att man trodde han saknade tänder. Ingen hade sett den mannens tänder, lika litet som hans ögon, och därför liknade han spökdjuret. Allt hans minspel utfördes med näsborrarne vilka rörde sig efter behag och voro så stora som på ett foster, ibland utflåsande rök, ibland flaxande som läderlappens eller kaninens näsa. Han kunde göra konster med näsborrarne; han kunde skratta med dem så att de hoppade, han kunde gråta med dem, då man såg huru invärtes tårar rann i underjordiska rännor; han vredgades med dem, föraktade med dem, hånade, fräste.
— Sir du, fortsatte han nu, bolaget är säkert, men för ögonblicket hotat, och det är långt mellan hytta och slå. Därför måste vi ta i alle man, och du som står i stora förbindelser till tidningen skall teckna ditt bidrag.
— Vad ska jag teckna för slag? Mitt namn är inte värt två styver!