— Det är intet värt, men det kan bli. Glöm inte att tidningen betalte dig det ovanligt höga honoraret av tre tusen kronor för din följetong som gjorde din storhet!
— Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke äger.
— Men snälla vän, du vet mycket väl var du skall ta dem!
— Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, för det är penningutpressning.
— Då skall jag säga dig, att du är skild från tidningen.
— Det är således sant att alla medarbetare äro anmodade skaffa aktieteckning såvida de vilja stanna?
— Ja, det är sant, och jag vet inte vad du finner för orätt i det. Vet du inte att man i alla affärer söker binda medarbetarnes eller biträdenas intressen genom att göra dem till delägare i affären, antingen medelst andel i vinsten eller genom att låta dem sätta in pängar i företaget.
(»Nu trollar han med truten» sade sig Falkenström, och började räkna i huvet sina ark i nästa roman för att göra sig omottaglig för trolleriet.)
— Men, fortfor Zachris, du förstår inte din tid, och du är tillika en otacksam människa.
Detta var Falkenströms svaga punkt, att han icke kunde bära beskyllningen vara otacksam. Han erkände att tidningen betalat bra och bidragit till hans framfärd, erkände att Zachris gjort honom dessa materiella tjänster han icke kunde göra sig själv, av olust vid beröringen med yttervärlden och människorna. Han började därför krympa ihop, alltefter som Zachris antog jättedimensioner. Men han gav sig icke.