Dörren stod öppen till salen, där Jenny och Kilo sutto vid matbordet. Zachris hade ett öra på uthalare och följde noga deras samtal, under det han själv gav sin scen med Falkenström. Denne gjorde sig döv och räknade volymerna av Goethes Sämmtliche Werke på bokhyllan. När Zachris märkte detta, började han attacken bröstgänges:
— Du skall akta dig du, för din ställning är icke så säker som du tror; det finns folk som anser dig överskattad och vänta på din avslöjning … Är du med?
Falkenström svarade tankspridd:
— Förlåt, är Hämpels upplaga bara femtifyra volymer?
Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en rullstol som rekylerade mot väggen.
Då reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trädde in, slog sig ner i en självsvåldig ställning på puffen, vinkade med foten ett välkommen och visade strumpan, frågande var Falkenström skulle bo till sommarn.
Strumpan verkade. Falkenström mjuknade under de svarta ögonens eld och den anslagna godmodighetens ton.
Jenny höll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret. Falkenström tog papperet och skrev på med en vårdslös min som om tjugu tusen var en pris snus för honom.
Om han vetat att han därmed räddat villa Albano åt Zachris, skulle han aldrig mer besökt detta hus, dit han gick huvudsakligen för att visa sin tacksamhet för åtnjutna tjänster.