Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör »Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder», landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger. Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade, fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.
Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja bort filialerna i landsorten.
Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar, svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom, var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.
När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom. Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte underhandlingarne.
Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren, tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.
— Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.
— Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!
Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.
— Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda avlägsna sig!
Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.