För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger, och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till sin utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:
— Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?
Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och bittert:
— En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.
— Å skäms!
— Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.
— Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R …
Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul chartreuse, turnerade hon helt hastigt:
— För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina år med smak. Va, inte är jag så gammal?
Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta eldarne.