Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett fruntimmers hemlighet.
— Jo, du, om fem år är jag gumma.
— Ah, nej!
— Då fyller jag fyrtio år!
— Du är ju bara tjugonio?
— Nej, jag är trettifem! — Om fem år — är jag — gumma!
I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman, med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:
— Stackars Jenny!
Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför blev hon harmsen, måste bryta ut.
— Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen. Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för att slippa skämmas.