Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt detta.
Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.
— Du suckar, du, men tänk på mig!
(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)
— Vad går det för nöd på dig?
— Ser du inte på mig att jag fyllt år?
Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte, obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter, att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad, ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför vilket hans sorger skulle blekna.
— Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.
Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.
— Du tror inte! — Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet? För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!