— Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.
— Nej fy!
Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var naturligtvis för prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp henne ur försoffningen.
Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd, betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.
— Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet. Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter. — Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig …
— Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?
— Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!
Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.
Falkenström reste sig och öppnade dörrn.
— Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.