— Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa! Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond på mig.
— Nåå?
— I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte sant?
Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke ett spår.
Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris’ fiende, ty hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon försökte slå bort det som »missförstånd».
— Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.
— Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.
— Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna … Det är en djävel!
— Lugna dig, Lars Petter …
— Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, min bror …