Det var nu Zachris’ kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin brors illitterära arbeten.
Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan. Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.
SJUNDE KAPITLET.
Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde hållas gående.
— Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.
— Med hela den skuldsattes förfärliga hat.
— Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.
Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav hon den sin tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.
— Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.
— Inte kan han stjäla mina idéer …