Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om, därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt samtalsämne hon icke fann.
Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta räddningen: och den kom uppifrån.
Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.
— Nu sover det kräket! utbrast Jenny.
— Sover han?
— Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var ruskigt! — Men det erinrar mig om — jag var en gång gift med ett fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön … Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet, fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare …
— Var hon galen förut då?
— Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon mördade mig.
— Mördade?