— Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams hemlighet …
Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med tummen gjorde en gest åt taket …
— Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas … Ibland tror jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det där bullret inne i rummet.
— Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?
— Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt svartsjuk på, och därför att han har ont samvete … Han var ju med och klöste sönder ditt första äktenskap …
— Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista också?
— Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.
— Då kan han ha’t som han har’t, svarade Falkenström, liksom om han replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.
Då hördes hundskall ute på gården.
— Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars spjälor hon gläntade. Kan du gissa?