— Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar fienden hans vapen och lite till.
— Det var verkligen höjden …
— Sorgklädd som vanligt … hon sörjer över mänskligheten som icke förstår henne … röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir — jag menar en respirator —
— Vi ska drilla henne …
— Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin … Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker hon … Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra, dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten upplöser tungbandet som slappnar … ett slags lös mage vilken sitter i huvut som på kräftan …
— Du är ryslig …
Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om förlåtelse för att hon trängde in.
Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade skönhetssinne.
— Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam, jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig lilla snälla Jenny — si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god dag på dig — jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två, lika mycket, ser du — ja du ska tro vad jag säger — Anders livsgärning var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans uppträdande i kvinnofrågan storslaget — jaa, det var stor — slaget — men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag — inte illa — men min lilla vän, man får icke överskatta — för, det finns intet så farligt som att operera med falska värden … jag tror jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt — o—ch, Lars Petter har en benägenhet, han har en benägenhet … vad har du givit för metern? — hos K. M. förstås … I—mellertid … Lars Petter ska inte vara ond på mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat tillsammans, och ibland ha vi stridit också — nu tror jag vi talar om något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? — Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så — där — ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat, skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en väckelse, vara med på mina föreläsningar.
— Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om … bröt Jenny slutligen sin nödtvungna tystnad. Nej, tack!