— Zachris har vaknat; nu är han trevlig.
— Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse …
— Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?
— Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan … Hela hans umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring — — — för övrigt vet du att det är för din skull man kommer …
Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.
När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam, tände han på ogenerat.
— Va ä de för ett d—a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag icke kunde säga nej, men jag menade i salen. — För resten är du för gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace …
— Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror …
— Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.
— Det var Hanna …