När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp. Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne verkligheten omistlig.
Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag, ljög för att hämnas.
Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris’ förflutna äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.
Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och tog fram djuret.
Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom under den första skilsmässotiden …
Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.
NIONDE KAPITLET.
Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar, svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.
Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.
Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte han sig igen.