Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i rörelse.
Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.
Plötsligen lades en hand på hans axel —
— Va? Är det Falkenström?
Denne såg upp och kände igen Smartman.
— Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig. Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå skola vi äta frukost.
Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet att få beskydda.
Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:
— Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.
— Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.