— Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se …

— Mörda?

— Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer. Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är sådan.

Falkenström mumlade till svar:

— Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt, i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max’ förlovning. Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här fronden har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om de icke fruktade ligans nya rustningar. Där sitter Zachris’ Jenny och förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo, dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som endast söka att få ett namn på din bekostnad och sedan trampa ner dig.

Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles som vaktpost på avlösning. Men prof’en kunde inte dricka utan blev nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar. Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.

— Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så … Tycker ni om dödsfall vid matbord?

Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma tallrikar till sparrisen och höll ett öga på denna, det andra på sin man, improviserade hon ett rudimentärt tredje öga på nässpetsen och kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:

— Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad …

Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.