Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp» mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade hundar med ett ben i munnen.
Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.
Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.
Zachris’ Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs köldblandning.
Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K., men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.
Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen, bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i bröstfickan och sade:
— Det här ska jag gömma hem till barnen.
— Är herr Falkenström gift? frågade Zackris’ Jenny.
— Ja, ibland, svarade Falkenström.
Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.