Den förtvivlade prof’en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen, passade på:
— Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.
Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en oanständighet.
— Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.
I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet kvickheter som en raket.
— Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! — Å — Å — Söta, goa! — Å!
Falkenström måste ju göra ett slut på’t, men som han icke kunde förmå sig till en upprepning, så lossade han av en ny:
— Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när jag var lite fylax.
Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och tilltalat gästerna så här:
— Gaska upp er gromar!