Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster vid en herrmiddag, när han lyfte supen:
— Kasta loss! eller förenklat: Loss!
ANDRA KAPITLET.
Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor, och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer, översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser, redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta, så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter, och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till hans högre vetande rörande hennes hälsa, som ingen läkare ännu kunnat klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in i pupillerna, smäktade hon fram:
— Kära doktorn …
— Hur står det till? klippte han.
— Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit klok på.
— Hur fan ska jag kunna bli det då?
Ett rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett surt-äpple-leende:
— Om doktorn ville höra på mig …