— Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1 alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.
Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»
Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den lilla styvdottern in, fick plats vid prof’en, som kände sig beväpnad. Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv bli ansvarig, menade han.
Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd, duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.
När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:
— Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?
Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om, vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat — det hörde till hetsningen.
Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent; slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna gång; så att den även träffade skytten och mest honom:
— Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han var ringaktad och saknade självkänsla) … har du köpt pappa eller har han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?