— Vi tacka värdfolket för mat!
Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste han fram ett: fyffan!
Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer, förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka), tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod. Sopbacke och kommod!
Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.
Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom sin harm i en enda loska:
— Det är rysligt!
Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället begagnade, låtsades icke förstå.
Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning, men utan att denne hörde’t:
— Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!
Nyrax, målaren kom till: