— Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?
— Är Kilo ruinerad?
— Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.
Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke, förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.
Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av Zachris’ vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han riktigt längtade efter katastrofen.
Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.
Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.
— Tänker du hänga dig? sade en.
— Står du vid skampålen? sade en annan.
Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren. Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål, bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning, skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris’ klagovisor över den elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.