Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken, blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O, med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt område, där luften var klar.
— Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta det, sade han sig själv.
Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på dennes tysta tankar:
— Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han till och med fruktas av makterna.
— Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev frukten av en sådan förbindelse … Och det som skedde då, sker än i dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall. Får icke dra ner himmelen till jorden.
— Kan inte lilla Kilo räddas?
— Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris’ klor.
— Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara benen.
Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att vitja.
— Här! Här ska ni höra! gormade han.