— Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig, men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras slaskrör.
— När det hatet han samlat över sig, bryter ut, då skall han krympa som en tvättad ullstrumpa …
— Här, gastade nu Stenkåhl. Kalkbrenner är ute och åker. Hans filosofi blir anmäld här. Det är läckert! Vill ni höra! Det är elakt, men det är bra skrivet!
— Vilken exempellös råhet! Det är ju en buspojke!
Max och Holger reste sig och smögo ut, medan Stenkåhl avrättade sin gamle lärare.
— Hur blev Stenkåhl professor? frågade Max.
— De skramlade till hans professur. Allting köps ju nu för tiden, och grosshandlarne utnämna professorer. Vi kallade Stenkåhl alltid för den dumma Stenkåhl, men det är för lite. Han är mikrocefal. Minns du när han, som är redaktör i den radikala tidningen, där man sätter ordensutnämningar på Varjehanda, och Svenska Akademien på Rättegångsärendena, när han slutligen skaffat sig Stjärnan och sneglade åt akademin, så stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem för att få damm på själarne; liksom inte bleckbiten på fracken vore spott, och att snoka efter akademien vore ett förräderi, då man hela sitt liv behandlat den som en korruptionsanstalt. Det är en fin pojke! som sålde alla sina ungdomsvänner och lämnade deras huven i en säck till fienden! Och han vågar stå och varna ungdomen (för att följa hans exempel!) Det är ju en chanker, hela karln, en r—kyssare, och jag föraktar mig att jag gått hit. Om finska badstun vore öppen, skulle jag gå och skrubba av all denna lort jag fått på min själ. I går satt Svenska Akademin här på samma stolar, och då slaktades vi ner! Det kallas försonlighet, men det är något annat. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet. Apropos Akademin …
Från rökrummet hördes nu Stenkåhl skrodera:
— Nå, men ärkebiskopen som är död. Nu är det slut med uddevallarn.
— Slut! Nej så länge de har X—ns kaffe och Y—ds brännvin är det inte slut med uddevallar’n, svarade Zachris, som haft en befattning i Göteborg.