— Braavo! röt Stenkåhl som tyckte om dåliga vitsar. Nu reste sig den undergivna Kalkbrenner, och avlämnande en av veckans skämttidningar, sade han:
— Det är gement i alla fall, att rita av en på det viset. Stenkåhl mottog bladet under det alla skockades för att se över hans axel.
Liksom alla bödlar fruktade Stenkåhl yxan mest av allt. Offren omkring honom skreko av fröjd, ty bödeln var avritad med hustru, och på ett sätt … Stjärnan satt där, stolen (i akademien) var där, men med lock på, och bredvid hängde på en spik Stenkåhls samlade skrifter …
Bödelns käkar inställda på ett flatskratt stannade i baklås, och hans ögon rullade; strupen gick i vågor av kvävda ord, och det såg ut som om en äppelbit hade fastnat.
— Där fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skämttidningar, ty om jag skrattar åt min fiende på första sidan, är jag säker att finna mig själv på den andra.
Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska möjligheter och med ett säkert grepp kastade han om strömväxlaren, fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berättande en anekdot, som icke hade något sammanhang med Stenkåhls lidna nederlag. Sedan han sålunda räddat sin vän (och han visste vad det var värt), satte han sig till centrum i en krets som föredrog punschbrickan framför en blottställande hetsning i damrummet. Zachris hade nämligen icke kommit upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen försökt att flyta, men gått till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt och värme, och i en krets av tacksamma åhörare vilka hälsade befriaren från allt förståndigt tal, började han växa som en svamp om natten, svällde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med whisky, konstituerade han kretsen såsom slutet sällskap eller enskilt rum på kafé. Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i den Zachriska kretsen.
Stenkåhl hade efter stjärnsmällen sökt att gaska opp sig, men ingen hörde på honom, trots hans stora gester som sopade en aténienne med falska antikviteter. Han nedsjönk i en emmastol som en förnaglad kanon på sin lavett, och då han hatade musik begärde ingen hans närvaro i salongen.
Vinrus är farligt när det slår in; det måste ha ett avlopp i prat. Zachris höll just på att prata av sig sin halvfylla och njuta av den falska maktkänslan, men Stenkåhl öppnade endast sin säkerhetsventil då och då i ett kvävt utrop:
— Det är ju kattskrik, den där sången! — Vad säger Zachris för slag? Åttinio? Nej det var nittiotvå! — Talar ni om Karl den tolfte? Det var ett as! — Jo! i Fryxells handlingar rörande svenska historien finns utländska sändebuds brev från Stockholm i vilka antydes att han älskade pager! En är namngiven!
Men Zachris var inte den som släppte given ifrån sig; dock hade namnet Karl den tolfte satt honom i lägervall och han märkte hur han krympte, då verkligen några åhörare ville dröja vid det större ämnet. Han gjorde därför en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig själv. Men den lilla åsnan kunde icke skrämma folk, därför drog han den lånta lejonhuden över öronen och skriade så det lät lejonlikt: