— Tänk på dina barn!
— Ja, jag tänker på dem, endast på dem!
— Då gå vi!
De gingo.
— Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan broarne, men inte in på någon krog, förstår du?
— Var lugn du!
Så skildes de.
Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s, Kristian Tyranns … Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.
Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade sig några steg, och nu — bakom kuskens skinnkrage såg han — i ena fönstret stående med ansiktena mot rutan — sina två barn.
De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.