— Sitt ner, bjöd han, markerande en tillämnad gäspning.
Falkenström satte sig.
— Ja, började Lögnroth, Smartman har för några dagar sedan föredragit ditt ärende — — — och — jag hade redan vidtagit åtgärder — — — talat vid myndigheterna, enskilt förstås. Man var icke obenägen hjälpa dina barn — — — var till och med hågad vidtaga extra judiciella mått och steg — — — men vi stannade vid det, att du skulle enlevera barnen, resa långt bort med dem — lovande myndigheterna icke vidtaga några åtgärder för att hämta dem tillbaka till modren … Vänta lite nu! — Allt detta under förutsättning att dina uppgifter voro sanna, och att inga andra motiv än omsorg för barnen lett dina handlingar. — Vänta lite nu! — Sedan dess har något nytt inträffat. — Din hustru har varit här.
— Nåå?
— Ja, hon har sökt göra troligt att du var förälskad i damen, och då denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka sökt hämnas på detta sätt.
— Vad tror du då?
— Tja, vad skall man tro!
— Det vill säga du tror lögnen. Så här förhåller sig emellertid saken, på heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde på Gud skulle jag svära vid hans heliga namn. — Min hustru var den första som röjde damens känslor gentemot mig, och av vilka jag endast kände mig orenad. Hustrun och jag logo tillsammans åt dårskapen, varpå följde, att damen kastade sina känslor på min hustru … och så besvarades dessa. Där har du hela saken.
— Har du vittnen?
— Ja, jag hade i går, men du vet hur det är med vittnen; när de dras fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke …