— Ja, svarade Falkenström, det vet jag också, men det är inte frågan om kläder och föda, utan om farorna för deras personer när de ha en pervers kvinna samboende med deras mor. Ja, hon är pervers, jag har läst kärleksbrev från henne till min hustru, och min hustru har förklarat inför mig att hon älskade damen. För övrigt vet du, att min hustru antastat våra vänners fruar …
— Hör du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan »älskade det fina», hör du, hur gammal är damen?
— Tjugotvå år.
— Ser hon bra ut?
— I mina ögon är hon så faslig att jag bara får medlidande med henne …
— Jaså, jaså … Hör du, man har sagt mig att du är brutal …
— Ja, mot alla lömska personer; jag tar inte emot giftbägaren utan att spotta, och ormar trampar jag på huvet; den som ljuger mig i ansiktet slår jag …
— Det skulle du inte göra.
— Hör du, mina fel känner vi, och dem ha vi icke att rätta nu, men vi skulle rädda några barn från uselheten, och de förtjäna medlidande, fastän de händelsevis bara äro mina.
— Vad kan jag göra åt det, du vet väl hur förföljd och smädad jag är, och om jag uppträdde som dygdens försvarare blev jag löjlig. För övrigt, det du talar om är mig nästan obegripligt, vad menar du med perversa damer, finns det sådana?