*
Med något dröjande steg vandrade han uppåt Johannis, dröjande, ty han hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting höll att ta uti; kärlek och hat, sorg och glädje, passioner och intressen, allt var murket, glidande.
När han övervägde möjligheterna att vinna fröken Paj, räknade han mest med hennes hat mot Zachris. Hon höll nämligen på att dra ihop trupper mot honom, isolera honom och få honom ner. Falkenström var ett gott kort, och hon behövde honom, för ögonblicket. Men vid nästa frontförändring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa äregirighetens galärslavar, som spela om inbillade kronor och spiror, spelade partiet som man spelar whist: två med två nu, men vid nästa given byta de plats och måste nu vara vän med motspelaren. Nu vänner, nu fiender, och så vänner igen! Men krigföringen var icke heller den noblaste; alla medel voro tillåtna, uppsåtliga lögner, brutna löften, falska brev, trolösa vänskapsförsäkringar.
Emellertid, Falkenström ringde, och blev insläppt. Likt alla som öva vältalighet talade fröken Paj mycket gärna och om vad ämne som hälst; och hon hade riktiga mottagningar, höll klinik, där vem som hälst fick tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade för sina ändamål. Och genom att äga allas hemligheter föreföll hon nästan allvetande kunde skilja makar med en antydan, söndra vänner med ett ord, men själv alltid hålla en armé på benen, som vid behov kastade in en artikel om henne i tidningarna.
Hon visste nästan Falkenströms ärende, men var ännu icke bestämd för partitagandet.
— Sitt ner snälla Karl Gustav, vi råkades hos Zachris senast, ja det är lite bråkigt där, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det äktenskapet också, liksom i alla andra, och — den — känner — inte — ni!
För att inte törna med detsamma ville Falkenström icke säga att han kände båda makarnes hemligheter, utan försökte se okunnig ut.
— För övrigt, fortsatte Hanna, är deras äktenskap ganska lyckligt. Zachris är ingen skön man, och Jenny är något bedagad, men där råder sympati och det är huvudsaken. Hör du, vad var det du ville mig? Ja, jag vet det förut, det är att avlägsna den där damen. Du är svartsjuk på ett fruntimmer, det är rätt originellt.
Och nu skrattade hon som en furie. Men när hon såg Falkenströms ansikte lysa av harm över denna cynism, vände hon strax, klappade honom på armen och sade med en deltagande ton:
— Stackars vän, du har det svårt, och du håller av dina barn. Men jag skall lugna dig, det går ingen nöd på barnen, jag har sett de voro välklädda, tvättade och lär vara flitiga i skolan.