— Han var sig lik. Han som du får alla sina meningar genom passioner och intressen; för närvarande tänker han med tarmen, liksom du med gallblåsan. — Men säg mig, varför står du alltid på det orättas sida, varför är du alltid redo att försvara uselheten?
— Vet du vad det rätta är?
— I detta fall, ja! Finns det några tvivel?
— Vet du icke att mänskorna äro skapade somliga så, andra så? Vet du icke att alla äro danade till lyckan, och att lyckan endast består i att få växa fritt, slå ut alla blad hur taggiga de än äro; att friheten från band och tryck är sällheten …
— Almqvist sa så om havresoppan också.
— Almqvist? Vågar du nämna det namnet, vågar du nalkas den store anden med fordran att förstå honom — du har aldrig förstått honom; endast den som fått en ängels vita kyss på pannan kan nalkas honom.
— Den svarta ängelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha för din rapakalja, gamla Hanna! En åsna är du, och under denna åsnefest som pågår sedan tio år ha alla åsnor samlat sig kring dig, när du skriar, falla de på knä, alldeles som vid Blåkullafesten där häxorna kyssa bocken i ändan. Nu känner jag dig; du var lite svår att komma på, och även jag har ett ögonblick varit dyperad, därför att du var kvinna …
Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var det värsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat säga: jag skulle nog ha svarat dig på tal, om inte denna förargliga telefon kommit. Hon kunde nämligen ljuga med miner också.
Falkenström hörde Zachris’ snattrande röst, och för att vara taktfull gick han in i rummet bredvid.
Efter två minuter syntes Hanna i dörren, nu var hon hög, nedlåtande som om hon bar en dålig underrättelse med vilken hon kunde krossa honom. Men Falkenström tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrättningar, därför högg han in: