Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik. Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.
De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård, med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä, härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster och glasdörrar.
Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster, och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar, dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.
Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger hemtrevnad.
De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras, uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt, och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften ren.
Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher. Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i vinden funnos säckar med reserver.
På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne, skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe, skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.
I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.
Max talade, och Kilo hörde:
— Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas steg?