— Ja, de kallar’t för det! Och där ha de öppnat en fristad för trötta män — inga kvinnor!
Falkenström ljusnade och lyssnade. Doktorn fortfor:
— En asyl om man så vill, där bekanta och deras bekanta kunna uppehålla sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsättande ute i livet. Det är naturligtvis konfessionslöst, med en anstrykning dock av religiositet utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinärvetenskap inte bet på!
— Prisad vare den stund jag mötte en mjölkkärra på gatan, och väl mig att jag trädde över din tröskel. Vad heter klostret?
— Stället heter?
Doktorn viskade ett namn i örat.
— Det skall vara hemligt, ser du, sade han! Gå i frid, och hälsa bröderna att om jag icke vore här, vore jag hos dem!
TIONDE KAPITLET.
På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.
Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.