Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.
— Av dig! svarade jag.
Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej, emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke kännas vid den.
Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så grundligt att detta utströks ur hans minne.
Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke existerar mer.
Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.
— Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.
— Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag gärna hörde bekräftas.)
— Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).
Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog. Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag stryk.