Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min otur.
Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat den, ty den saknade verklighet för mig.
Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så ovanligt.
*
Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.
I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes … »Ja, sir du, min far var bonde …» Då vaknade mitt barndomsminne om kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far …» Härpå vill jag minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.
Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.
— Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.
— Va för slag? Var inte hans far bonde?
— Nä! Var har du fått det ifrån?