Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.
En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.
Slutligen måste hon tala ut:
— Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.
— Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.
Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma fru omtala vad sångaren andragit mot mig.
Nu kommer det oförklarliga:
Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!
Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev trodd.
Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i en människas minne utan att man vet det?