Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes beloppet.
Men vintapparn återstår.
Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.
— Vintapparn? säger vännen. Vad var det?
Jag relaterar.
— Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.
— Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi själva!
Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och mig.
Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl berättat historien om min svarta otacksamhet så att den kommer in i min biografi!
Sådant kan det vara!