— Jag har lofvat!
— Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!
— Jag måste ta afsked!
— Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! — Han släpades in på Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke vidare hade tid att ge lektioner!
Han var fri!
— Men jag skäms, — sa han.
— Hvad skäms du för?
— Jo, jag skäms för att jag varit oartig!
— Äh prat! Så — en half punsch!
