10.
Karakteren och ödet.
Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utställningen 66 var en nyhet och dessutom en yttring af realistisk skandinavism. Nationalmusei öppnande, Dietrichsons föreläsningar, Konstföreningens bildande gaf estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en öfverraskning, som väckte hela nationen till eftertanke, ty reformen hade vändt upp och ned på samhället så grundligt, att botten kom opp.
Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta taflan en morgon fullskrifven med namn, börjande med Adlersparre. Rektorn, som icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå en revy och utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande farhågor öfver den nya representationens blifvande gagn för land och rike. Man drog redan öronen åt sig; och förtjusningen var öfver.
Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och Gripenstedts tal lästes.
Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna »tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den, när den blef upplåten åt alla.
— Då ska pigorna också kallas mamseller, — skrek fröken.
— Ja, — svarade Johan, — minst!
Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje.