Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den. Han började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen under det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion förbjöd honom deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar och författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad honom vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge dåligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna och icke hans kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett strafftal; utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så sent till skolan, att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock för tidigt, sutto de i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade de lärare och språkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte detta. För att krossa de upproriska påfann han, att när bönen var slut och skolan församlad låta öppna tamburdörren och inkalla revolutionsmännen. Dessa defilerade nu med fräcka miner och under en skur af ovett genom bönsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade genom stora bönsalen.
Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar.
Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven han tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken.
— Hur många personer i gudomen?
— En!
— Ja, men hvad säger Norbeck?
— Han säger tre!
— Nå, så säg det, då!
I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadern ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal.
— Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? — frågade han.