— Hvad ska jag der att göra?
— En god predikan har alltid något godt med sig.
— Predika kan jag göra sjelf.
Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag.
I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han var starkare i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket läst och för litet lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var med studentexamen och är än, liksom med saligheten och frökentiteln, den skulle förlora sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den bli behagligare för alla och mycket nyttigare.
När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket origtigt tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af kamraterna ner till Storkyrkobrinken, der de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig pengar). Derpå gick han ner till kontoret att glädja fadern. Denne mötte han i förstugan, på väg hem.
— Jaså, det är gjordt nu, — sa fadern.
— Ja!