— Och mössan redan?
— Den har jag tagit på kredit!
— Gå in till kassörn, så får du betala den.
Och så skildes de.
Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur att icke kunna yttra ömmare känslor.
Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar.
Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det mot hans samvete att aflägga prested.
Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig snopen, som så många andra. — Jaså, det var alltsammans! — Det var kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade det emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt.