Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som han förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första termin.
Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand. Återstod bara att komma in. Bara!
Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och mycket godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra sitt öde, använde han många lediga timmar på att göra upp sitt horoskop, utgående ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han hade sin karakter färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana, som sökt och funnit sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa grunder för sitt uppförande och slutligen handla derefter automatiskt.
En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han har beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en bestämd sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet ändrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En karakter måste följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas något så när sammanfalla. Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och karaktererna på scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter är liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället och lifvet måste man alltid betänka följderna af sin handling för sig och andra och måste derför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som gå fram i lifvet, ty de se ej på hvad olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem sjelfva.
Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga njurransakandet att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande för en man, som ville göra sin framtid.
Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat hans kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den pojken! — Hvad menade hon med det? — Hon hade sett honom ega handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp och straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom hämdgirig. Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han mest på. Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt? Hvem hade rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De hade alltså en annan rätt än han, och det fans två rätt.
Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela slägten. Som Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med några snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans yngre bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut.
Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer. Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse.
Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde och drog sig undan.