Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor till julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så småaktig vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars, han lät behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras till hvad som helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran.
Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig, led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under medeltiden, ha stigmatiserat sig.
Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde sig i bänken och skämdes.
Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra till viljas.
Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot fadern.
En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu, när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder, då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden, familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för universitetet i stället för till lifvet.
Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen, tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända, och vänskapen stärkte honom.
Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.
I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.
— Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, — sa han.