Stort buller i köket. Det har ringt på frukostklockan och mor har blifvit utkallad.
Der står en man i uniform med en bok i handen och skrifver. Köksan gråter, modern ber och talar högt, men mannen i kasken talar ändå högre.
Det är polisen.
Polisen, ljuder det i hela våningen. Polisen. Och det talas om polisen hela dan. Fadern är kallad i polisen. Skall han i arrest? Nej, han skall betala 3 riksdaler och 16 skilling banko, för att köksan på dagen slagit ut ett diskämbar i rännsten.
Han ser en eftermiddag huru man tänder lyktorna nere på gatan. En af kusinerna fäster uppmärksamheten på att der icke fins olja och veke; det är bara en metallpinne. Det är första gaslyktorna som tändas.
Han ligger till sängs i många nätter utan att stiga upp om dagarna. Han är trött och sömnig. Det kommer en sträf herre till sängen och säger att han icke får ha händerna ofvanpå täcket. Han får ta in elaka saker ur en sked; äter intet. Man hviskar i rummet och mor gråter. Så sitter han uppe igen vid fönstret i sängkammaren. Det ringer hela dagen. Gröna bårar bäras öfver kyrkogården. Ibland står en mörk klunga med menskor kring en svart låda. Dödgräfvarne komma och gå med sina spadar. Han får bära en kopparplåt med ett blått sidenband på bröstet, och tugga på en rot hela dan. Detta är koleran 54.
En dag går han mycket långt bort med en af jungfrurna. Han går så långt, att han längtar hem och gråter efter mamma. Jungfrun går in med honom i ett hus. De sitta i ett mörkt kök bredvid en grön vattentunna. Han tror aldrig han skall komma hem mer. Men de gå längre bort. Förbi skepp och pråmar, förbi ett otrefligt tegelhus med långa höga murar, der fångar sitta. Han ser en ny kyrka, en lång allé med trän, en dammig landsväg med maskrosor i kanten. Nu bär flickan honom. Slutligen komma de till ett stort stenhus, vid hvilket står ett gult trähus med kors på, och en stor gård ligger der med gröna trän. De se hvitklädda menskor, bleka, halta, sörjande. De komma upp i en stor sal med brunmålade sängar. Bara sängar med gummor i. Väggarne äro kalkhvita, gummorna äro hvita, sängkläderna äro hvita. Och det luktar så illa. De gå fram förbi en mängd sängar och stanna midt i rummet vid en säng på höger hand. Der ligger en yngre qvinna med svart krusadt hår, hvit nattröja. Hon halfligger på rygg. Hennes ansigte är utmärgladt, hon har en hvit duk öfver hufvud och öron. Hennes magra händer äro till hälften lindade med hvita trasor, och armarne skaka oupphörligt inåt, i båge, så att fingerknogarne gnidas mot hvarann. När hon får se barnet skakas armar och knän våldsamt och hon brister i gråt. Hon kysser gossens hufvud. Gossen känner sig illa till mods. Han är blyg och gråtfärdig. — Känner han icke igen Kristin? säger hon. — Han måtte icke göra det. Och då torkar hon ögonen igen. — Hon beskrifver nu sina lidanden för jungfrun, som tar fram små matvaror ur en pirat.
De hvita gummorna öppna nu halfhöga samtal och Kristin ber jungfrun icke visa hvad hon har i piraten, ty de äro så afundsjuka, de andra. Och derför smyger jungfrun in en gul riksdaler i psalmboken på nattbordet. Tiden är gossen så lång. Hans hjerta säger honom ingenting; icke att han druckit denna qvinnas blod, som tillhörde en annan, icke att han sofvit sin bästa sömn vid denna sjunkna barm, icke att dessa skakande armar vaggat honom, burit honom, dansat honom, hjertat säger honom ingenting, ty hjertat är bara en muskel som pumpar blod, sak samma ur hvilken brunn. Men när han går och mottagit hennes sista, brinnande kyssar, när han ändtligen efter att ha bockat sig för gummorna och sköterskan kommer ut ur sjukluften och andas under träden på gården, så känner han liksom en skuld, en illa placerad skuld, som icke kan betalas med annat än evig tacksamhet och litet mat i en pirat och en riksdaler i psalmboken, och han skäms öfver att han är glad att vara ifrån lidandets brunmålade sängar.
Detta var hans amma, som sedan låg i femton år i kramp och utmärgling i samma säng tills hon dog, och han fick sitt porträtt i gymnasistmössa återsändt af direktionen för Sabbatsbergs sjukhus, der det hängt i långa år sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en gång om året offrat en stund af obeskriflig glädje åt henne, en stund af lätta samvetsqval för honom sjelf. Om han ock fått brand i blodet af henne, fått kramp i nerverna, så kände han ändock en skuld, en representativ skuld, ty personligen var han ej skyldig henne något, då hon ej skänkt honom något annat än det hon var tvungen sälja. Detta att hon var tvungen sälja sitt blod, det var samhällets brott. Som samhällsmedlem kände han sig äfven i någon mån skyldig.
På kyrkgårn är han ibland. Der är allt främmande. Stenkällare med lock, som ha bokstäfver och figurer, gräs som man ej får trampa på, trän med löf som ej får röras. Morbror tar en dag ett löf, men så kommer polisen. Den stora byggningen, hvars fot han öfver allt törnar emot, förstår han ej. Der går folk ut och folk in; der höres sång och musik inifrån; och den ringer och slår och klämtar. Den är hemlighetsfull. Och på östra gafveln sitter ett fönster med ett förgyldt öga på. — Det är Guds öga! — Det förstår han inte, men det är i alla fall ett mycket stort öga, som bör se långt.